Kärlek, kärlek, kärlek!
Vad är väl viktigare nu när vi drabbas av terrorbrott, jo kärlek!
Detta tutas ut från alla håll och kanter i tron att de hatiska, mördarna och fanatikerna skall bli blidkade och gråtande omfamna oss och be om ursäkt för sitt oupplysta beteende. Dom menar egentligen inget illa. Det handlar bara om att dom blivit indoktrinerade. Taskig barndom. Traumatiska förutsättningar.
Man bortser från det faktum att dessa grupper hyser, inte bara förakt, utan rent hat emot oss otrogna. Vår ömkande kärleksyra och vårt demokratiska, öppna samhälle ser dom bara som ren svaghet och infantilitet.
Terrorister som återvänder från IS till Sverige skall inte bemötas med kärlek i första hand. Dom skall mötas med knutna nävar och ett häkte där dom skall förvaras tills deras misstanke om brott har utretts och ställts inför domstol.
Dom patriarker och imamer som trakasserar kvinnor i våra svenska förorter i "hederns" namn, skall åtalas och ställas inför domstol.
Vårt fokus om omsorg bör i stället riktas till offren för terror och ruttna, patriarkala strukturer var de än kommer ifrån.
Oansvariga hundägare som lämnar hundbajset där det hamnar, menar ofta att det försvinner så småningom naturligt av sig själv. Det gör det inte. Någon måste städa undan det. Samma sak gäller för all slags extremism och krimilnellt beteende. Det försvinner inte av sig själv, och definitivt inte genom kärlek.