Frilansmusikernas blues
Länge har fokus under pandemin legat på butiker och restauranger som drabbas och klagar över bristande kompensering för sina uteblivna inkomster. Jag tänkte flytta fokus till oss frilansmusiker som underhållit och roat publik i flera decennier och försakat både inkomsttrygghet och pensionspoäng. Det har varit både roligt och inspirerande för det mesta, men också hårt och slitsamt. Många har drabbats och slitit ut sig, blivit skadade och sjuka, och en del har gått ifrån oss för gott.
I dessa dagar står vi nästan helt utan gigg. Utförsäkringarna duggar som spön i backen och konkurransen om "brödjobb" har hårdnat.
Kulturnödhjälp utdelas till institutionerna och en del frilansande företagare inom branchen, men det viktigaste, mötet med publik, uteblir. Livet för frilansare har alltid varit hårt, men nu är det riktigt jävligt.
Notera att detta kommer att drabba kulturen och samhället på mycket lång sikt.
Men vi är också härdade och uthålliga. Vi kommer tillbaka en dag, och då hoppas jag att vi får den respekt vi förtjänar.